Italian Early Renaissance Painter, ca.1422-1492 Italian painter and theorist. His work is the embodiment of rational, calm, monumental painting in the Italian Early Renaissance, an age in which art and science were indissolubly linked through the writings of Leon Battista Alberti. Born two generations before Leonardo da Vinci, Piero was similarly interested in the scientific application of the recently discovered rules of perspective to narrative or devotional painting, especially in fresco, of which he was an imaginative master; and although he was less universally creative than Leonardo and worked in an earlier idiom, he was equally keen to experiment with painting technique. Piero was as adept at resolving problems in Euclid, whose modern rediscovery is largely due to him, as he was at creating serene, memorable figures, whose gestures are as telling and spare as those in the frescoes of Giotto or Masaccio. His tactile, gravely convincing figures are also indebted to the sculpture of Donatello, an equally attentive observer of Classical antiquity. In his best works, such as the frescoes in the Bacci Chapel in S Francesco, Arezzo, there is an ideal balance between his serene, classical compositions and the figures that inhabit them, the whole depicted in a distinctive and economical language. In his autograph works Piero was a perfectionist, creating precise, logical and light-filled images (although analysis of their perspective schemes shows that these were always subordinated to narrative effect). However, he often delegated important passages of works (e.g. the Arezzo frescoes) to an ordinary, even incompetent, assistant.   Related Paintings of Piero della Francesca :. | senigallia madonna | Die Konigin von Saba betet das Kreuzesholz and Ausschnitt | Sigismondo Pandolfo Malatesta | Die Konigin von Saba betet das Kreuzesholz an | nativity |
Related Artists:
Frans Mortelmans
painted Still life with pineapple, grapes, apples and pomegranates in c. 1882
Otakar Lebeda
painted Z bechynske obory - Srnky in 1899
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.